Socialdemokraterna vill lösa ovan genom att tvinga fler kommuner att ta emot invandrare. Foto: Bloggen.
Vilka underbara argument för förnyat förtroende Luciano Astudillo, socialdemokraterna, framförde i SVT:s debatt.
– Enbart Södertälje har tagit emot fler Irakier än hela USA. Är inte detta ett problem som din gammal regering varit med och skapa, frågade programledaren.
– Och nu har vi förslag på hur vi tror vi kan lösa detta, replikerade Luciano.
Om ansvaret för misslyckandet i Rosengård och andra djupt segregerade områden:
– Nu har vi förnyat och utvecklat nya idéer på det här området, sade Astudillo och pratade om ”nya mottagningssätt”. Astudillo kunde dock inte redogöra för dessa nya idéer!
Luciano klargjorde även att vid en valseger för vänstern kommer Sveriges samtliga kommuner tvingas att ta emot invandrare. Det kommunala självstyret inskränks.
Hur var det nu med försörjningskravet frågade programledaren. Kan det inte vara viktigt att man kan försörja sig innan man tar hit sin släkt. Är det inte viktigt för väljarna att veta var ni står i frågan? Sällan har en politiker stakat sig som stackars Luciano gjorde då. Lyssna själv ca 30 minuter in i programmet.
Varken Astudillo eller motdebatören moderaten Billström insåg det självklara. Sverige har tagit emot för många invandrare på för kort tid. Hade Sverige enbart tagit emot flyktingar hade utanförskap inte varit något större problem. Då hade Sverige tagit emot mindre än 10 000 per år istället för nu 100 000 invandrare per år. Då kanske brandkåren kunnat köra in i Rosengård utan att drabbas av våldsamma sammanstötningar med stenkastande invandrare.
Malmö, Sverige & Världen 
”Då hade Sverige tagit emot mindre än 10 000 per år istället för nu 100 000 invandrare per år. Då kanske brandkåren kunnat köra in i Rosengård utan att drabbas av våldsamma sammanstötningar med stenkastande invandrare.”
Det är inte säkert att dom behöver köra in alls.
Men förmodligen ger sig inte sossarna förrän alla skolor i hela Sverige är nedbrunna till grunden.
Mycket fint, va?
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article795275/Skyddsombud-stanger-forskola.html
Göteborgs-Posten – 2010-02-14 – Sida: 70 – Sektion: Kultur – Del: 3
Gängkriminaliteten är likartad över hela världen. Och den drivs av samma motor: kokainet. Mattias Hagberg skriver om den fjärde världen där bara desperationen finns kvar.
Först kommer knytnävarna. Ett bombardemang av slag som fäller den unge pojken till marken. Sen kommer sparkarna.
Under tretton sekunder pågår misshandeln. Sen är allt över och pojken ligger skrattande på marken. Han kallas Smiley och har just genomgått den första initieringsriten för att bli upptagen i La Mara Salvatrucha, ett av Latinamerikas mest ökända gäng. Därför är han lycklig, därför skrattar han.
Snart skall han bli fullvärdig medlem efter att ha mördat en medlem ur ett rivaliserande gäng.
Scenen är hämtad ur bioaktuella Sin nombre, regisserad av Cary Fukunaga, men skulle lika gärna kunna vara ett autentiskt klipp på nätet. Just så här inviger ett av världens mest ökända gäng sina nya medlemmar.
La Mara Salvatrucha, ungefär ”det salvadoranska gänget”, föddes i Los Angeles under 1980-talet. Det uppstod ur en rad mindre gatugäng som unga flyktingar från El Salvador bildat för att klara sig genom den hårda vardagen på Los Angeles bakgator. Våld möttes med mera våld och snart hade La Mara Salvatrucha, eller MS som det ofta kallas, utvecklats till ett av Kaliforniens mest skräckinjagande gäng, inblandat i allsköns brottslighet.
I amerikanska medier beskrivs La Mara Salvatrucha som en cancer. Enligt återkommande rapporter har gänget idag mellan 50 000 och 100 000 medlemmar och har spritt sig över hela USA och Centralamerika. Det finns till och med uppgifter om att La Mara Salvatrucha finns i England och Tyskland. Enligt samma rapporter är gänget djupt involverat i drog- och människosmuggling från länderna i Latinamerika till USA och resten av världen. Amerikanska myndigheter har klassat La Mara Salvatrucha som ett av de stora hoten mot stabiliteten i regionen.
Men egentligen är det inget märkligt med La Mara Salvatrucha. Gänget är bara ett extremt exempel på ett globalt fenomen som med största sannolikhet kommer att prägla de närmsta decenniernas syn på säkerhet och social oro.
Det förefaller inte spela någon roll om man sätter ner foten i Rio de Janeiros slum, Lagos kåkstäder, Paris förorter, Chicagos getton, Londons East side eller delar av det svenska miljonprogrammet för den delen, överallt möter man gängen.
Visst, det har alltid funnits gäng, men dagens hyperurbaniserade och hyperglobaliserade värld producerar dem snabbare än någonsin. Gäng, i alla dess olika former, förefaller vara en lika integrerad del av globaliseringen som populärkulturens homogenisering.
Bilden av dessa gäng har under många år präglats av resurshungriga poliser, sensationslystna journalister och populistiska politiker. Gängen har utmålats som välorganiserade kriminella organisationer bestående av unga rovdjur, alltid redo att attackera det anständiga samhällets normer och institutioner.
För den som på goda grunder betvivlat denna bild finns det nu en rad rapporter från gängens värld att ta spjärn emot. Under framför allt de senaste två åren har engelska och amerikanska förlag gett spridning åt etnografiska studier som på många punkter fördjupar kunskapen om dagens gängkultur.
Framför allt har breda jämförelser av gäng från vitt skilda miljöer och kulturer kastat nytt ljus över fenomenet.
De mest intressanta resultaten av denna forskning är de slående likheter som präglar gängkriminalitet över hela världen. Visst är det stora skillnader mellan Rios kokainligor, Chicagos gatugäng och vår egen unga gängkriminalitet, men frågan är om inte likheterna är ännu större. Överallt förefaller det handla om unga män som förlorat allt framtidshopp.
Kriminologen John Hagedorn har, efter många års studier av gäng över hela världen, satt upp en universell formel för vad som skapar gäng: migration + städer + fattigdom + segregation + diskriminering + ungdomar = gäng.
Till denna ekvation kan man lägga ytterligare en faktor som gång på gång dyker upp i de senaste årens etnografiska studier. Det handlar om kokainets spridning över världen. Suget efter kokain bland såväl välbeställda som fattiga har skapat en underjordisk ekonomi som kräver viss struktur, en struktur som gängen kunnat ställa upp med och som i förlängningen gett dem en viss ekonomisk bas. Därmed inte sagt att de utvecklats till någon regelrätt maffia. Snarare kännetecknas gängen och gängkulturen världen över av oordning och närmast barnsliga uppgörelser om respekt och territorier.
Med John Hagedorns enkla formel i bakhuvudet är det lätt att förstå varför gängen sprider sig som ett virus över världen. I spåren av den nyliberala revolutionen under framför allt 1980- och 90-talen har antalet marginaliserade urbana miljöer ökat explosionsartat. Aldrig tidigare har så många ungdomar levt under just de förhållanden som John Hagedorn ställer upp som i dag.
Under de senaste åren har det varit populärt att prata om misslyckade länder, så kallade failed states, när man velat förklara samtidens militära konflikter. I analogi med detta begrepp är det kanske dags att börja prata om failed cities för att beteckna den utveckling som pågår i nästan alla städer i världen, en utveckling med tilltagande segregation där urbana fickor lämnas helt utanför utvecklingen. Vissa forskare och debattörer har till och med börjat benämna dessa platser och deras invånare för ”fjärde världen” för att peka på de uppenbara likheterna mellan livet i till exempel Brasiliens slum, Chicagos getton och till och med delar av det svenska miljonprogrammet.
Den undersökande journalisten John Heale skriver i sin rapport One blood – Inside Britain’s new gang culture att det alltmer framstår som om det i Storbritannien lever två olika nationer sida vid sida men nästan helt ovetande om varandra. I den ena nationen ökar välståndet och tryggheten, i den andra pekar alla kurvor åt fel håll. I den ena nationen drömmer man fortfarande om framsteg och utveckling, i den andra finns bara desperationen kvar.
Allt som återstår i den fjärde världen förefaller vara en nihilistisk revolt mot livet självt. Och kanske är det just så man skall förstå den moderna gängkulturen, som en revolt utan mål eller mening. Kanske är det först då man kan förklara det exempellösa våld som medlemmarna i La Mara Salvatrucha utövar mot varandra och sin omgivning, det besinningslösa mördandet i Los Angeles getton, de ständiga brandattentaten i franska förorter eller det våld som alltmer präglar tillvaron i områden som Bergsjön och Biskopsgården.
Överallt förefaller det handla om unga män som förlorat allt framtidshopp
Källor
Tom Diaz: No boundaries – Transnational latino gangs and american law enforcement (2009).
John Hagedorn: A world of gangs (2008).
John Heal, One blood – Inside Britain’s new gang culture (2009).
Ronald Kassimir (red): Youth, globalization, and the law (2007).
Sudhir Venkatesh: Gang leader for a day (2008).
Bildtext: knarkrazzia. Polis i ett slumområde i Rio de Janeiro. Graffitin på väggen bakom är namn på olika narkotikaligor. Gäng överallt. En gängmedlem i Mara Salvatrucha har just gripits av polisen i Guatemala City. Gäng, i alla dess olika former, förefaller vara en lika integrerad del av globaliseringen som populärkulturens homogenisering, skriver Mattias Hagberg.
P.S.
EL SALVADOR – i de kriminellas grepp
Visa tidningssida Göteborgs-Posten – 2010-04-25 – Sida: 26 – Sektion: Utland – Del: 1 – Författare: Maria Sköld
På en strand vid Stilla havet bor en ledsen mormor. – Nu har det gått 40 dagar, men jag kan bara inte förstå att José är borta, säger Antonia Amaya Flores och vänder bort blicken.
José blev 21 år gammal. Han bodde i El Salvadors huvudstad San Salvador men dödades av ett rivaliserande gäng när han var på besök i byn El Cuco för att hälsa på mormor Antonia.
– Jag vet att José gjorde dumma saker, men han var alltid snäll mot familjen och han hjälpte sin mamma och mig med pengar, säger Antonia.
Hon har svårt att förlika sig med det faktum att hennes älskade barnbarn faktiskt var med i en mara, ett av de kriminella ungdomsgäng som bidrar till att Centralamerika har den högsta våldskriminaliteten i världen. Här sker tre gånger så många mord per 100 000 invånare som världsgenomsnittet.
Gängen mördar varandra i sin kamp om kontroll över byar eller stadsdelar. Men våldet riktas också mot alla som vägrar underordna sig. Maras lever på att tvinga butiksinnehavare, tortillaförsäljare och taxichaufförer att betala för beskydd. Till och med bussar som passerar genom marakontrollerat område måste betala ”krigsskatt”för att inte passagerarna ska attackeras.
– Det är hemskt hur det har blivit i El Salvador. När kriget tog slut trodde vi att det skulle bli bättre, men jag är fortfarande lika rädd, säger Antonia Amaya Flores.
Enligt en ny undersökning har var tredje invånare i San Salvador råkat ut för brott den senaste tremånadersperioden. Och även på småorter som El Cuco är våldet hela tiden ett närvarande hot, som gör att vartenda vardagligt beslut föregås av en liten riskkalkyl.
Men det är svårt att föreställa sig när vi står på stranden utanför Antonia Amaya Flores ruckliga lilla hus. Det här måste vara en av de vackraste och mest fridfulla platserna på Jorden. Antonia önskar att fler turister ska upptäcka det, då kanske hon kan få jobb. Det finns två hotell på stranden, men det ena verkar helt tomt och det andra har bara tre rum uthyrda.
Antonia Amaya Flores hoppas ändå att det ska bli bättre nu, med den nye presidenten Mauricio Funes. För ett år sedan fattade salvadoranerna det historiska beslutet att välja den forna FMLN-gerillans kandidat till president. Annars har högern haft makten ända sedan inbördeskriget tog slut 1992.
Trettio år efter att FMLN tog till vapen 1980 och startade det 12-åriga inbördeskriget har de alltså nått den yttersta makten. Men än har El Salvador inte märkt de revolutionerande förändringar som några hoppades på och andra fruktade. Delvis beror det på att Mauricio Funes inte vill, han har överraskat genom att lovprisa marknadsekonomin och han har redan hälsat på Barack Obama i Vita huset.
Men det kan också vara så att han inte kan. I synnerhet när det gäller att bekämpa brottsligheten möts han av kraftigt motstånd från dem som tjänar på dagens våldsamma kaos.
Numera är maras bara en mindre del av problemet, de står för knappt 12 procent av kriminaliteten i El Salvador, enligt beräkningar från Universidad Centroamericana i San Salvador. Den största delen är i stället kopplad till internationell narkotikahandel. I takt med att Mexiko blivit allt viktigare som inkörsport till USA har Centralamerika blivit det också. Centralamerika har övertagit Karibiens roll som omlastningsområde när kokainet rör sig från Sydamerika till Mexiko och USA.
Det kan leda till ännu värre våld, varnade experter vid en konferens i Honduras huvudstad Tegucigalpa förra veckan. El Salvador, Guatemala och Honduras riskerar att bli så kallade failed states, omöjliga att regera. Om det krig mellan knarkligor som redan rasar i Mexiko spiller över på de här länderna har de inget att sätta emot.
Redan kontrollerar kriminella delar av rättsväsendet, de har råd att köpa poliser och domare.
– Här kan man begå vilka brott som helst och komma undan med det, konstaterar Edgar Gutiérrez, tidigare utrikesminister i Guatemala.
Uppklarningsprocenten för mord ligger i Guatemala mellan en och två procent, enligt en studie för ett par år sedan. Bedömare tror att läget i El Salvador och Honduras bara är aningen bättre.
Honduras har också högst mordfrekvens i världen, 58 fall per 100 000 invånare. Motsvarande siffra för El Salvador och Guatemala är strax under 50 (och för Sverige ett).
Däremot har Costa Rica och Nicaragua en brottsnivå ungefär som genomsnittet i världen, men även där ökar våldet. Antalet mord i Costa Rica har exempelvis nästan tredubblats sedan 2000-talets början. Troligen beror det främst på ökad närvaro av internationella narkotikaligor.
– Jag tror inte att omvärlden riktigt förstått än hur alarmerande situationen är, säger Edgar Guitérrez.
I hans hemland Guatemala har morden på politiker eskalerat, när kriminella avrättar dem som försöker hindra deras framfart. Journalister lever också allt farligare i Centralamerika, bara i mars har tre journalister mördats i Honduras och misstankarna riktas mot den undre världen.
Även ekonomin tar stryk. Enligt en beräkning som Interamerikanska utvecklingsbanken gjorde 2005 skulle tillväxten i Centralamerika kunna vara 25 procent högre om brottsnivån höll sig på världsgenomsnittet.
Därför är det inte konstigt att många nu desperat ropar på hårdare tag. Militären tillåts åter spela en roll i brottsbekämpningen. Mest anmärkningsvärt är att FMLN-presidenten Mauricio Funes i november gav utökade maktbefogenheter åt den militär som gerillan krigade mot i 12 år.
Men människorättsorganisationer fruktar att Centralamerika återmilitariseras, med än värre våld som följd. Militären har ännu inte ställts till svars för tidigare kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Nu är risken uppenbar att de åter försöker tvinga fram bekännelser med hjälp av tortyr för att visa handlingskraft.
– Jag är väldigt besviken över att president Funes gav militären mer makt i stället för att satsa på de brottsförebyggande åtgärder han lovade före valet, säger Josué Carranza från människorättsinstitutet IDHUCA på Universidad Centroamericana i San Salvador.
Han tror fortfarande att utvecklingen är möjlig att vända, men det går inte med de repressiva metoder som tidigare visat sig bara öka våldet.
Pierre Frühling, konsult och Latinamerikaexpert, har skrivit en studie åt Sida om brottsutvecklingen i Centralamerika. Han varnar också för överdriven tilltro till militära lösningar, med allt fler oskyldiga offer som följd.
– Det är nödvändigt att samtidigt slå mot brottslighetens finansiella bas och minska möjligheterna till penningtvätt. Det kräver politiska överenskommelser och samarbete på flera olika nivåer, säger han.
– Också kontrollen över vapenförsäljningen måste skärpas, inte minst från USAs sida.
Pierre Frühling anser även att strategin mot narkotikan måste omprövas. Kanske krävs en avkriminalisering för att sänka de enorma vinstnivåerna, som idag driver brottsligheten och ger den övertaget. Det sistnämnda diskuteras nu allt mer i Latinamerika och förespråkas bland annat av tre tidigare presidenter.
– Centralamerika är idag utsatt för så starka krafter att regionen inte bara kan lämnas att själv lösa problemen, säger Pierre Frühling.
”Här kan man begå vilka brott som helst och komma undan med det” edgar gutiérrez, fd utrikesminister Guatemala Fakta: Centralamerika
Oftast räknas fem länder till Centralamerika: Costa Rica (4 miljoner invånare), El Salvador (5 miljoner), Guatemala (13 miljoner), Honduras (7,5) och Nicaragua (5,6).
Under 80-talet pågick inbördeskrig i Guatemala, El Salvador och Nicaragua. Vid mitten av 90-talet var krigen slut, men i stället flyttade de kriminella gängen maras in.
Ligor som Mara 18 och Salvatrucha etablerades först i USA, men spred sig till El Salvador när tusentals gängmedlemmar utvisades dit.
Nu finns cirka 75 000-100 000 mareros (gängmedlemmar) i El Salvador, Guatemala och Honduras.
Bildtext: våld och kriminalitet. I El Salvador mördar gängen varandra i sin kamp om kontroll över byar eller stadsdelar. Så kallade Maras står för tolv procent av kriminaliteten i El Salvador. På bilden till höger sjunger en påstådd medlem i Mara Salvatrucha-gänget en gängsång under en marsch på gatorna i San Salvador. Anhöriga och medlemmar av Mara Salvatrucha och Mara 18 marscherade och krävde bättre förhållanden i fängelser och ett stopp för övergrepp av polisen i grannskapet.
[…] sedan angående den misslyckade invandringspolitiken när han vädjade om förnyat förtroende: – Och nu har vi förslag på hur vi tror vi kan lösa detta! Någon som tror honom? Tänk på dessa ständiga bränder, stenkastningar och den eskalerande […]